Fiskmiljö i Nilivaara

Två veckor in på höstens jakt 2008 hade allt för många älgar klarat sig, trots att vi enligt vissa jagar i en djurpark, men kanske skulle det vända idag. För mig var det endast andra året som älgjägare och trots att jag jagat annat vilt i 20 år var jag lite av en gröngöling i sammanhanget och innan dagens slut hade jag inte direkt stigit i graderna :)
Lunchvilan var över och eftermiddagens jakt startade en strålande vacker dag i mitten av september. Björkarna hade börjat fälla sina löv, men skogen sprakade fortfarande i sina höstfärger och solen värmde skönt. Unghunden Alex släpptes strax norr om jaktkojan för att tillsammans med husse ta sig upp i gammelskogen längs Hartijoki. Vi andra intog pass längs skogsbilvägar på västra och östra sidan om bäcken.

Vi var bara tre passkyttar denna dag och sträckan som skulle jagas var knappt 4 km lång. Eftersom jag ensam skulle ta östra flanken var det till att chansa rätt och ta det säkraste passet. Jag valde en plats ca 2 km från kojan, ett bra pass där en mindre bäck mynnar ut i den större och älgarna ofta passerar.
Alex tog upp älg nästan direkt efter att ha blivit släppt, men kom snart tillbaka igen. Därefter hände ingenting på över en timme och jag fick rapporter via radion att det inte heller syntes några färska älgspår. Det gick ytterligare en halvtimme men så skrapade det åter till i radion. En upphetsad röst väste: –Älgarna kommer!!

Var kommer älgarna ropade jag, och mot vem? De kommer mot dig, ropade ”passgrannen”, en km västerut. Konstigt tänkte jag, inte ett hundskall hade nått mina öron, det var knäpptyst, förutom bäckens porlande, men för att höra bättre gick jag en bit längs skogsvägen. Bruset från lillbäcken tystnade allt mer och plötsligt hörde jag ett svagt muller från andra sidan storbäcken. Mullret ökade snabbt i styrka och jag började inse att det var älg på väg, rakt mot mig, i full galopp. Shit, älgen kunde ju ränna rakt i famnen på mig så jag hoppade över diket och ställde mig vid några björkar i dikeskanten.
Plötsligt såg jag hur småtallarna i kanten på kullen på andra sidan bäcken började svaja, älgen var på väg. Hjärtat höll på att hoppa ur bröstet. Jag osäkrade min gamla Stiga 30-06, kikarsiktet var inställt på 1.5 ggr förstoring och gjorde mig beredd. Plötsligt blev det tyst, älgen hade stannat. Hjärtat slog volter i bröstet.
Det gick en halvminut och så hörde jag ett hundskall tvärs över ån, Alex hade kommit ikapp älgen. Plötsligt svajade björkarna vid vattnet till, ett kraftigt plask, björkarna på min sida av bäcken ruskade till och så gled älgen upp på vägen. Jag lade korset på bogen och tryckte av, men inget hände!! Skoveltjuren såg mig rakt i ögonen där den passerade på mindre än 15 meter. Några sekunder senare passerade hunden och man kunde nästan ana vad han tänkte, -Varför sköt du inte dumma människa!!.
Ljudet från älgen som dundrade bort bland träden dog ut och där stod jag som ett fån, vad fasicken hände, varför small det inte. Förklaringen var lika enkel som pinsam, för trots all jakterfarenhet hade jag glömt att osäkra… När älgen stannade till vid ån säkrade jag och glömde sedan, när det brakade loss, att osäkra igen.

Nåväl man behöver aldrig ångra ett skott man inte avlossat så det var bara att skratta åt blundern och ta nya tag. Innan höstens jakt var över hade vi ändå fyllt vår kvot och Alex fick sin belöning trots allt den här hösten. Han ställde både en 10-taggare och en björn på drygt 250 kg.

Det blir inte mycket skrivet här eftersom allt, eller kanske rättare sagt, det lilla jag gör, åtminstone under vintern, hamnar på Facebook. Har man ingen FB kan man enkelt göra en egen eller om man låtsas som att man inte är nyfiken över vad folk pysslar med göra som lillasyster, smyga med på morsans bekostnad :)

Istället för att plita ner mer eller mindre intressanta saker både här och på FB tänkte jag lägga in lite jakt- och fiskeberättelser här. Eftersom jag antecknar det mesta av mina jakt- och fisketurer brukar en del turer sluta i en lite längre historia.

Börjar med en färsk berättelse från en av skrämmande få lyckade fisketurer från sommaren -09...


Sommarens första flugröding!
En lång vinter var äntligen över och isen hade försvunnit från vår rödingsjö.
Det var den 21:a maj när jag och min fiskekompis gav oss ut på sommarens
första flugfisketur. Vattnet var fortfarande iskallt men det är precis det rödingen
gillar och någon dag efter att isen försvunnit brukar de börja vaka i en sjö där
stora nymfer stiger upp till sjöns yta för att sedan simma in till land och så
småningom kläckas. Det brukar dock inte hålla i sig så många dagar, högst 4-5
och sedan dröjer det 1 år till man får en ny chans så det gäller att pricka rätt.
Det gjorde vi idag…

Klockan vrålade halv 6 på morgonen men det var inga problem att ge sig ut tidigare
än de flesta andra normala människor kliver ur sängen på en ledig dag.
Speciellt inte då det var perfekt fiskeväder, vindstilla, halvmulet och drygt 15 grader
varmt. Det kändes i kroppen att rödingen börjat årets frosseri. Volvo 245:an gick som
ett skott längs den gropiga grusvägen och tjäderhönorna i vägkanten fick snällt hålla
sig undan. Väl framme vid sjön visade det sig att vi fått mer rätt än vi vågat drömma
om. Sjön låg nämligen spegelblank och utanför blodiga stenen på blintarmsudden
rullade fläskiga vakringar ut.

Händerna skakade och det var ett jädra sjå att knyta på flugan samtidigt som slurp
efter slurp avlöste varandra 10 meter ut. Flugvalet var enkelt, flera år av studerande
och experimenterande hade resulterat i ett mönster som vi visste skulle fungera.
Problemet var att presentera den lilla godbiten utan att rödingen skulle misstänka
något och som så många gånger förut höll rödingarna på att bryta ner vårt
självförtroende totalt. 3 gånger reste sig vattenytan bakom flugan men allt som dök
upp var en kraftig virvel då fisken vände. Som en skänk från ovan kom en svag bris
som krusade vattenytan och då sög det i på kompisens fluga, men nog var det en
ovanligt spak röding tyckte vi båda. Inte konstigt, drömmens granna röding förvandlades
plötsligt till en mager gäddstackare.

En timme senare fick min gode vän napp på nytt. Den här gången visade det sig vara
en fin röding och efter en spännande fight kunde han landa en fisk som drog ner samsonvågen
till drygt 1,5 kg. För min egen del såg det mindre bra ut. Fisken som patrullerat närmast land
hade för länge sedan genomskådat våra falska imitationer och gick inte att lura, dessutom
hade molnen tätnat och regnskurarna börjat avlösa varandra.

Tiden gick och rödingen fortsatte vaka lite här och var. Efter närmare 9 timmar såg det
riktigt mörkt ut, inte bara fiskemässigt utan också på himlen. Mörka moln tornade upp
sig över bergen i söder. Det var spöregn på G. Min vän hade dock sagt att vi INTE skulle
ge upp förrän jag fått en röding, men utan varken keps på huvudet eller regnkläder i
ryggsäcken fanns det snart inte så mycket att välja på om man inte ville bli genomblöt.

Vinden friskade i, fisken hade slutat vaka och regnet hängde i luften, då högg det!!
Med ett ovanligt sansat mothugg lyckades jag kroka fisken. En stor rödingfena piskade
ytan och dagen var räddad. Usla kast, trasslande fluglinor, myror i maten och spagettin
i en trött kastarm var glömda på en sekund.
Rödingen kämpade tappert trots en sprängfylld magsäck men kunde till slut landas och vägas
till 1,7 kg.
Sommaren började bra, till slut...
...och vilken sjö det är har väl de flesta räknat ut :D