En blunder på älgpasset!
Två veckor in på höstens jakt 2008 hade allt för många älgar klarat sig, trots att vi enligt vissa jagar i en djurpark, men kanske skulle det vända idag. För mig var det endast andra året som älgjägare och trots att jag jagat annat vilt i 20 år var jag lite av en gröngöling i sammanhanget och innan dagens slut hade jag inte direkt stigit i graderna :)
Lunchvilan var över och eftermiddagens jakt startade en strålande vacker dag i mitten av september. Björkarna hade börjat fälla sina löv, men skogen sprakade fortfarande i sina höstfärger och solen värmde skönt. Unghunden Alex släpptes strax norr om jaktkojan för att tillsammans med husse ta sig upp i gammelskogen längs Hartijoki. Vi andra intog pass längs skogsbilvägar på västra och östra sidan om bäcken.
Vi var bara tre passkyttar denna dag och sträckan som skulle jagas var knappt 4 km lång. Eftersom jag ensam skulle ta östra flanken var det till att chansa rätt och ta det säkraste passet. Jag valde en plats ca 2 km från kojan, ett bra pass där en mindre bäck mynnar ut i den större och älgarna ofta passerar.
Alex tog upp älg nästan direkt efter att ha blivit släppt, men kom snart tillbaka igen. Därefter hände ingenting på över en timme och jag fick rapporter via radion att det inte heller syntes några färska älgspår. Det gick ytterligare en halvtimme men så skrapade det åter till i radion. En upphetsad röst väste: –Älgarna kommer!!
Var kommer älgarna ropade jag, och mot vem? De kommer mot dig, ropade ”passgrannen”, en km västerut. Konstigt tänkte jag, inte ett hundskall hade nått mina öron, det var knäpptyst, förutom bäckens porlande, men för att höra bättre gick jag en bit längs skogsvägen. Bruset från lillbäcken tystnade allt mer och plötsligt hörde jag ett svagt muller från andra sidan storbäcken. Mullret ökade snabbt i styrka och jag började inse att det var älg på väg, rakt mot mig, i full galopp. Shit, älgen kunde ju ränna rakt i famnen på mig så jag hoppade över diket och ställde mig vid några björkar i dikeskanten.
Plötsligt såg jag hur småtallarna i kanten på kullen på andra sidan bäcken började svaja, älgen var på väg. Hjärtat höll på att hoppa ur bröstet. Jag osäkrade min gamla Stiga 30-06, kikarsiktet var inställt på 1.5 ggr förstoring och gjorde mig beredd. Plötsligt blev det tyst, älgen hade stannat. Hjärtat slog volter i bröstet.
Det gick en halvminut och så hörde jag ett hundskall tvärs över ån, Alex hade kommit ikapp älgen. Plötsligt svajade björkarna vid vattnet till, ett kraftigt plask, björkarna på min sida av bäcken ruskade till och så gled älgen upp på vägen. Jag lade korset på bogen och tryckte av, men inget hände!! Skoveltjuren såg mig rakt i ögonen där den passerade på mindre än 15 meter. Några sekunder senare passerade hunden och man kunde nästan ana vad han tänkte, -Varför sköt du inte dumma människa!!.
Ljudet från älgen som dundrade bort bland träden dog ut och där stod jag som ett fån, vad fasicken hände, varför small det inte. Förklaringen var lika enkel som pinsam, för trots all jakterfarenhet hade jag glömt att osäkra… När älgen stannade till vid ån säkrade jag och glömde sedan, när det brakade loss, att osäkra igen.
Nåväl man behöver aldrig ångra ett skott man inte avlossat så det var bara att skratta åt blundern och ta nya tag. Innan höstens jakt var över hade vi ändå fyllt vår kvot och Alex fick sin belöning trots allt den här hösten. Han ställde både en 10-taggare och en björn på drygt 250 kg.
