Flyt med laxfisket!
Torneälven, lite större, hetare och snällare än Kalixbäcken men oftast har man ändå fått vända hem utan lax. Man har alltid haft bra ursäkter: Högt vatten, lågt vatten, skräp i vattnet, för soligt, fel sällskap i båten, men ibland prickar man rätt...
Det var en dag i början på juli och jag hade precis kommit hem till byn efter ett halvårs arbete i Sundsvall. Fiskesuget var på topp och rapporter om fina laxfångster i Torne- och Lainio älv gjorde att jag och min fiskebroder bestämde oss för att ladda grejerna och ta en sväng till Torneälven.
Samtalen hemifrån hade haglat över mig hela sista veckan. –Skynda dig, vad håller du på med där nere, laxen hinner ju hit före dig!!, var några av kommentarerna, men nu var vi äntligen på väg. Samma helg ägde Pajala marknad rum och vi gjorde en sväng dit innan fisket eftersom fiskekortet började gälla först från kl 18.00.
Vid ett av marknadsstånden träffade vi min farbror som fångat fler laxar över 10 kilo i Muonio- och Torne älv än de flesta andra ens kunnat drömma om. Han tipsade om en liten röd/svart finsk vobbler som vi kunde hitta hos en marknadsknalle. Varsin vobbler investerades och klämdes in i den redan överfulla betesboxen.
Kl 18.00 på kvällen sköts forsbåten ut på älven. Det var en mulen kväll, regnet hängde i luften, vattenståndet var aningen högt och myggen var precis så galna som de ska en sommarkväll i juli. Små dagsländor dansade över älven och lite var stans bröts vattenytan av sikens vajande stjärtfenor. Det började genast rycka i flugspöarmen men vi var här för att fiska lax så siken fick vara.
Visst har jag fångat lax från båt tidigare men bomturerna är betydligt fler än succèsvängarna. Värsta exemplet är en sommar för några år sedan då laxen kom i stora steg i Kalixälven och ALLA fick fisk, nybörjare och sluga laxrävar, unga som gamla, alla, utom jag och min gode vän. Efter 6 dagars fiske högg det äntligen, en öring på 9 hekto… Det var en påfrestande fiskesommar, men inget ont som för något gott med sig. Jag blev härdad trots att jag verkar föra otur med mig...
Bananen satte sig vid årorna och två spön var riggades. –Känner du, det känns som att laxen kan vara på gång idag. sa han. Jovisst, så brukar det låta. Förhoppningar och drömmar i början och ett dygn senare sitter man och spottar galla åt detta vansinnesfisket. Man har ont i ändan, fryser så tänderna skallrar och laxen visar sig, men hugger inte.
Den här kvällen skulle dock bli ett äventyr utöver det vanliga och göra så att alla tidigare timmar i regn och rusk glömdes bort. Så som det brukar vara med laxfiske. Ett hugg och allt slit är glömt i ett nafs.
Vi hade en 500 meter lång sträcka att fiska på alldeles för oss själva. Längst upp mynnade en fors ner i ett lugnvatten och 500 meter nedströms tippade älven utför igen. Det aningen höga vattenståndet gjorde att vattnet strömmade på i lagom hastighet för att ge liv åt våra vobblers.
Med lugna årtag flyttade Bananen båten i sicksack över älven samtidigt som han släppte båten någon meter nedströms efter varje vända. Halvvägs ner, i höjd med ön där vi tänkt göra upp eld senare, gungade plötsligt ett av mittenspöna till. Det högg, sa Bananen.
Men var det bara en harr, öring eller var det verkligen en lax? Svaret kom sekunden senare när nästa hugg kom, så hårt att det knastrade i spöhållaren. LAX vrålade vi i mun på varandra och Bananen drog till ett mothugg av sällan skådat slag med hjälp av årorna. Mothuggsreflexen satt kvar i ryggmärgen. Linan rasade ur rullen medan jag febrilt vevade in våra andra vobblers samtidigt som Bananen höll upp båten mot strömmen.
Nästa manöver skulle inte godkännas av sjöräddningssällskapet då vi mitt på älven bytte plats i en rank forsbåt. Inget att rekommendera men det gick vägen, livet lekte och regnet föll men vad gjorde det, förbannelsen var bruten, vi drillade lax igen. Det var ingen monsterfisk som bitit i vobblern men dock en hygglig bit. Jag förde in båten mot spetsen på ön där laxen efter 10 minuters kamp kunde landas med ett handgrepp om stjärtspolen. Vågen stannade på 5,8 kg. Det var långt ifrån Bananens livs största lax men garanterat en av de vackraste. Ett silverfärgat krutpaket som fortfarande hade några laxlusar på kroppen, alltså var den så nystigen den bara kunde, väldigt många mil från havet.
Några snabba kort och så ut på älven igen, det kunde ju vara ett stim på väg uppåt… Nu var det min tur att ro och jag hann inte mer än till andra sidan så drog i igen och en lax steg till väders 30 meter bakom båten. Den här gången högg det på min vobbler så vi fick återigen byta plats mitt på älven. Det gick ju bra att landa fisken på den lilla ön så båten styrdes dit igen. Snart kunde en lika blank och fin lax lyftas upp i stjärtspolen. Den här gången stannade vågen på lite drygt 7 kg.
Den sanslösa fiskekvällen fortsatte fram till midnatt. Det räckte med några vändor över älven och så högg det igen och vi hann aldrig fiska av den hetaste platsen nere på forsnacken. Dessutom visade det sig att den lilla röd/svarta funkade bäst. Av totalt 10 hugg lockade den till 6 av dem…
De flesta laxarna var honor och alla utom två fick simma tillbaka, för att göra det de kommit hit för, fylla grundvattnet längs stränderna med sprättande laxungar. Många sms och mms lämnade telefonerna denna kväll, vi var ju tvungna att passa på att retas lite. Oftast är det ju andra som har fiskelyckan med sig J
När midnattssolen nuddade trädtopparna i väst och rådimman rullade upp över forsnacken avbröt vi fisket. Det hade varit en magisk kväll, en fiskeupplevelse vi skulle leva länge på. Samtidigt som fören stötte emot strandstenarna rullade ännu en lax i ytan bara några meter ut och vi kunde inte annat än le, fiskegudarna hade varit på vår sida idag.
Bananen drillar lax!
7 kilo blanklax
Det blev en blöt kväll. I paus fick sockarna torkas...
